helenmariabackstrom

Anteckning 115B

Jag hörde häromdagen att såsom världen förändrats under de senaste 100 åren, med utveckling, innovationer, etc. – lika mycket kommer världen förändras inom de närmsta 10 åren. Det är ju både spännande och helt djävla insane. Utifrån måste livet här på jorden vara sinnessjukt att följa... Bara tanken på att om man kunde följa oss i fast forward från den dagen vi tog vårt första andetag fram till idag måste vi likna på någon form av högteknologiskt accelererande virus. Snabbt förökande galningar som utrotar och förstör och som kan uppfinna de mest fantastiska saker men som inte har intelligens nog att lägga grund för framtida existens. Tänk dig att se hur städer växer fram. Hur jorden plötsligt lyser upp av ett ljus som människan uppfunnit själv. Vår vetenskap är magi, men jag tvivlar på att vi förstår det själva. Människan är som en 3årig med Dr Frankenstein syndrom.
Och mitt i allt det här går vi runt, alla människor med egna känsloliv och med egna saker som är viktigast i världen, år efter år, århundrade efter århundrande och samma saker upprepas. Vi utser ledare, vi har ihjäl varandra och vi förökar oss. Ideal och tro skiftar men behovet att att ha något att tro på består.
Det är svinlande. Jag tycker man känner sig både meningslös och som ett mirakel på samma gång. Min verklighetsuppfattning känns naiv i jämförelse. Man är inte ens en prick i världsalltet och ändå bär varje människa på en egen väldigt viktig liten verklighet. Alltså alla sådana här tankar är ju så naiva också egentligen. Man läser det och skriver det och i ena stunden känns det stort och i nästa sekund känns det bara löjligt.