236A

222A

–

Processdramaturgi

1. Idé

2. Överengagemang, hybris (A)

3. Provkörning

4. Om idéen håller häller det vatten på hybriskvarnen

5. Planering (kort, idealistiskt, känns vid tillfället lite onödigt)

6. Maniskt arbete

7. Insikt om div. problem

8. Engagemangförlust

9. Sammanbrott (B)

10. Söka hjälp och inse att man inte ska ge upp (C,D)

11. Deus ex machina

12. Slutföra (E)

Fotnoter:

A) Överengagemang

Är man en person som lätt blir överengagerad så finns det inget som är så retsamt som folk som deltar utan att engagera sig. Överengagemang däremot är det bästa som finns. Det är idealistiskt, vansinnigt och gränslöst. Det är kaotiskt och som alla vet är kaos och evolution samma sak.

B) Angående sammanbrott

Man ÄR lika värdelös under ett sammanbrott som man känner sig. Här är det viktigt att ta en paus och acceptera sitt tillfälliga handikapp. Men det fattar man självfallet inte under ett sammanbrott för då tänker man att man måste tänka att man INTE är lika värdelös som man känner sig – och att man måste bevisa det. Det är så idiotiskt. Att arbeta under ett sammanbrott är ungefär lika givande som att försöka tänka klart under en psykos. Tyvärr brukar man ju inte fatta att man har en psykos förrän efteråt heller. Man får förlåta sig själv retroaktivt helt enkelt.

C) Sök hjälp

Det är för djävligt. Jag tycker det är för djävligt att man inte tro på sig själv och på det man gör jämt. Känner man såhär så behöver man nog mer hjälp än man tror. En extremt tålmodig mentor. En mentor som kan förlåta en retroaktivt när man uppför sig som ett sammanbrottscp.

D) Att inte ge upp

Ett tag hade jag en lapp på min dator som uppmanade mig att aldrig, aldrig, aldrig ge upp. Den provocerande mig till vansinne. Så jag kastade den åt helvete. Kändes diktatoriskt. Jag får väl visst ge upp. Jag tänker inte leva under några självpåhittade fasictregler. Jag ska ge upp precis när jag vill.

E) Om att slutföra

Slutför. Slutför. Sluta ge upp. Slutför! Det skrev jag i mitt senaste mail till mig själv. 

Min mamma har alltid sagt att "Man kan inte ha helg jämt, det måste finnas en vardag också" och det där har alltid retat mig. Jag tycker det är oansvarigt mot sig själv att inte se till att varje dag känns helg. Tyvärr har jag råkat dra med den filosofin in i alla mina projekt. Så fort det inte känns helg så vägrar jag fortsätta. Och jag förstår mig. Man ska inte gå med på skit. Inte ens sådan skit man hittar på själv. Men man kommer inte någonstans om man hela tiden ska göra tonårsrevolt mot sina egna projekt. Med tanke på nämnt överengagemang så känns det ungefär som att lägga djävligt mycket pengar på en jacka man vägrar använda. Det finns andra ord för allt det här och det torde vara: bra självinsikt, dålig självdisciplin. Man är skyldig att göra sitt bästa för att överengagemanginvesteringen ska ge avkastning.

220A

Råkade köra min kropp i 90 grader i helgen.
Konsekvenserna är som alla olegitimerade tvättmaskinsanvändare vet:

1. Urtvättad
2. Stel
3. Ful och oanvändbar

Anteckning 127A

Stod i kö inne på pressbyrå en morgon. Lång kö mellan hyllor av kexchoklad, fransk nougat, tablettaskar och halstabletter. Kassapersonalen jobbade snabbt med ledigt småprat. Kön gick framåt med ungefär ett steg var 10:e sekund.
Godmorgon

En stor kaffe, tack
Vill du ha en bulle för fem kronor extra?
Nej tack, ingen bulle, det är lite för tidigt
Har du kaffekort?
Ja! Just det.. det har jag faktiskt
Känner du dig ensam?
Ja, ofta. Det är väldigt sällan man träffar någon som förstår vad man säger när man är allvarlig.
Det är lustigt hur många som känner exakt desamma. 15 kronor, tack
Tack. Mjölk föresten, står det..
Yes, det står i kyldisken bredvid kaffeautomaten

Anteckning 124D

Så till slut fångade jag dagen i ett ordentligt nackgrepp och fräste: "Alltså kära nån, skärp dig. Vad är det här för smörja?" Och dagen bah: "Aj aj, släpp mig, aj vafan, låt mig va!"

Anteckning 124A

Dagens observation i mänskligt beteende:
Ett skrämmande stort antal människor köar till rulltrappan fast det finns en vanlig trappa utan kö precis brevid.

Anteckning 123A

Jag minns inte ens mina favoritböcker. Jag misstänker att det är en omedveten mutafunktion jag utvecklat: att säkerhetsradera minnet.

Anteckning 122B

Filmfrukost med Stefan Jarl på Bio Rio. Jag älskar den typen av människor: envisa och engagerade. Ni skulle ha sett när han satte kemikalieinspektionen som var där på plats. Jag gillar det verkligen, när man ber skitsnack dra åt helvete. Det är otroligt inspirerande.

Ett citat jag kom att tänka på under föreläsningen:
Jag pratar strunt – alltså är jag människa. Ingen har någonsin kommit på en sanning utan att först pratat strunt fjorton eller hundrafjorton gånger; på sätt och vis är det alltid lovvärt. Men vi, vi kan inte ens prata strunt med egna ord! Prata för all del, men prata med egna ord – och jag skulle kunna kyssa dig för det. Att prata strunt med egna ord är nästan bättre än att tala sanning med andras. I första fallet är man människa, i andra fallet är man en papegoja! Sanningen ränner inte sin väg, men livet går att mista, det finns det exempel på. Ta oss till exempel. När det gäller vetenskap, utveckling, tänkande, uppfinningar, ideal, önskningar, liberalism, förstånd, erfarenhet och så vidare, då går vi allihop, utan undantag, i småskolan! Vi har fått smak på att lita på andras hjärnor – det är alldeles ingrott i oss! Inte sant? Är det inte sant det jag säger?

Anteckning 120A

Läste en bok häromdagen och döm min förvåning när jag plötsligt upptäcker att en av personerna i boken faktiskt är jag! Jag beskrivs sakligt och korrekt, sätts i igenkännbara sammanhang och är ensam på väg för att se en film. Det är ingen tvekan om att det är jag. I boken, upptäcker jag efter en stund in i handlingen, att jag är med i filmen som visas på bion! En liten roll där jag erbjuder en man en ciggarett på flygplatsen, tänder den åt honom och säger med spår av värmländskt ursprung: Det är verkligen för djävligt att man ska behöva ta sig igenom en djävla hinderbana innan man kan checka in. I boken sitter jag chockad i rött biosäte; det är jag! Hur hamnade jag i filmen? Jag kollar mig runt för att se om någon reagerat men alla sitter med blickarna fästa på duken och med filmljuset flimmrande i tysta ansikten. På tåget lade jag ned boken i väskan och plockade upp min mobil för att notera händelsen.

Anteckning 118A

Vaknade sent. Hann ej sminka mig. Hann ej äta frukost. Spolade i sista sekund ner mig själv i toaletten och transporterades snabbt via avloppssystemen fram till stockholm. Köpte en kaffe på pressbyrån. Löpsedlarna säger ingenting.

Anteckning 117A

Läste precis en artikel ur en medvetande-serie i SVD om klardrömmar. Det är så himla märkligt det här med drömmar och vilket naturligt förhållande vi har till ett sånt mycket besynnerligt fenomen. Vi tror inte på Gud eller spöken men att vår hjärna hittar på lite vad som helst under natten är det inte många som ifrågasätter varje morgon.
Jag drömmer så otroligt mycket och väldigt skarpt. Jag brukar nästan känna att det jag drömmer borde räknas som verkliga erfarenheter för upplevelseskillnaden är marginell. Det händer ofta att jag i drömmen tänker att eftersom jag bara drömmer kan jag ju göra vad som helst vilket ofta brukar bli att flyga. Upptill två ggr i månaden. Haha. Annars brukar jag välja att gå runt och kolla i olika rum och lägenheter i städer. En gång testade jag att springa ovanpå hustak. Alltså, det måste väl vara vanligt det här? Jag fick känslan av artikeln att det är mer förekommande än vad man kanske tror. Vilket absolut inte förvånar mig. Vetenskap baserad på våra sinnesupplevelser borde ju verkligen inte vara tillitsfull. Eller jo! Eller låter det pretentiöst, påhittat och som om man vore en spirituell galning som lyssnar på trance och tvättar håret med koda?

Verklighetspanik i vanlig ordning. Jag fattar verkligen inte varför inte alla människor går runt med en slags existenspsykos faktiskt. Det är verkligen konstigt att vi kan leva en vanlig normal vardag i de här sammanhangen.

Anteckning 115B

Jag hörde häromdagen att såsom världen förändrats under de senaste 100 åren, med utveckling, innovationer, etc. – lika mycket kommer världen förändras inom de närmsta 10 åren. Det är ju både spännande och helt djävla insane. Utifrån måste livet här på jorden vara sinnessjukt att följa... Bara tanken på att om man kunde följa oss i fast forward från den dagen vi tog vårt första andetag fram till idag måste vi likna på någon form av högteknologiskt accelererande virus. Snabbt förökande galningar som utrotar och förstör och som kan uppfinna de mest fantastiska saker men som inte har intelligens nog att lägga grund för framtida existens. Tänk dig att se hur städer växer fram. Hur jorden plötsligt lyser upp av ett ljus som människan uppfunnit själv. Vår vetenskap är magi, men jag tvivlar på att vi förstår det själva. Människan är som en 3årig med Dr Frankenstein syndrom.
Och mitt i allt det här går vi runt, alla människor med egna känsloliv och med egna saker som är viktigast i världen, år efter år, århundrade efter århundrande och samma saker upprepas. Vi utser ledare, vi har ihjäl varandra och vi förökar oss. Ideal och tro skiftar men behovet att att ha något att tro på består.
Det är svinlande. Jag tycker man känner sig både meningslös och som ett mirakel på samma gång. Min verklighetsuppfattning känns naiv i jämförelse. Man är inte ens en prick i världsalltet och ändå bär varje människa på en egen väldigt viktig liten verklighet. Alltså alla sådana här tankar är ju så naiva också egentligen. Man läser det och skriver det och i ena stunden känns det stort och i nästa sekund känns det bara löjligt.

Anteckning 111A

Människan gillar att omge sig av fyra väggar i olika konstellationer. Inom dessa lodräta väggar placerar hon en rektangulär mjuk sk. säng, vilket är en fristående eller väggfast sovmöbel, avsedd för oftast en eller två personer att sova eller vila i. I sängen placerar människan en sängklädsel av tjockare textil som kan placeras ovanpå kroppen vid sömn eller vila.
Människan vill gärna ha en balkong, alltså en utbyggnad med skyddsräcke på en byggnads vägg belägen på större eller mindre höjd över mark eller golv. Den är vanligen tillgänglig genom en balkongdörr, vilket är ett till dörr förlängt fönster. Här går människan ut för att lufta sig eller låta solens UVstrålar färga kroppen brun – ett tecken som signalerar "fräschhet".

Typiska exempel på människobon:

Anteckning 105B

Fatta förvirringen som skulle uppstå om man tog bort alla regler en dag. Fatta kraschen. Fatta paniken. Ånej, ingen som bestämmer, vi har ingen som bestämmer VAD GÖR VI OM INGEN BESTÄMMER!!!!!

Anteckning 103A

Anteckning 101A

Jag var på en liten tillställning häromdagen och noterade några mänskliga beteenden.

Här är topp fem:

– Alla grafiska människor klär sig korrekt enligt klädkod. För både dam och herre gäller glasögon, en grafiskers signum. Killarna bär kostym från 50-talet, jumpadojjor samt skinnväska. Tjejerna klär sig gärna helsvart – svarta strumpbyxor och svart klänning. Skinnväska.

– En accessoarer som aldrig går ut tiden: en utvald, lyckad människa.

– Är du grafiker eller konstnär? Är du något mittemellan kanske du borde tänka över din situation. En människa som inte är tydligt kategoriserad kan man inte ta på allvar.

– Om någon på en scen säger åt dig att ställa dig upp och slå dig själv på käften så gör du naturligtvis som personen säger åt dig. Kom i håg att en person som står på scen aldrig kan bli ifrågasatt.

– Tyck högt. Men tyck med fördel gärna något som någon annan redan tyckt.

Anteckning 91A

Jag avskyr när inte andra människors humör är synkroniserat med mitt. Ur mitt egocentriska världsbildsperspektiv tycker jag att det är extremt påfrestande att vara på fantastiskt humör bland dryga gnällspikar. Detsamma gäller givetvis omvänt: det är otroligt irriterande med glada människor när man själv befinner sig i ett slags mentalt helvete. Som jag ser det borde vi utse en person som styr dagens humör. Det här är givetvis inte bara för min skull utan som jag ser det: en tjänst för hela samhällskroppen. Endast legitimerade människor skulle få vara på motsatt humör, detta enbart i något slags balans och terapeutisk syfte.
Det allra bästa vore förstås om ni kunde utse mig till någon slags demokratisk envåldshärskare men som jag förstått det så är ni inte många procent, på detta snurrande jordklot mitt i rymden, som vet ert eget bästa.

Anteckning 90B

Tillhörande tanke:
Allt är på låtsas. Allt är en myt uppbyggt av en del celler och en del historier och en del gemensam överenskommelse att inte avslöja leken. Det är Flugornas Herre liksom, en dag kommer kanske någon att avbryta den här sjuka leken och bah: – vafan gör ni? Och vi bah? – Vaddå? – Jamen, vad är det för intressant och grym lek ni leker? Och vi bah: – vaddå "leker"? Och dom pekar på våra låtsas pengar och bah: – Haha, men vaddå? Ni låtsas liksom att de där papperslapparna är värda någonting.... ehm.... och alla som inte har många av de där... eh, lapparna... de får... inte vara med? Eller, vi förstår inte riktigt? Beskriv lekreglerna lite mer exakt! Och vi bah: – Men alltså... det är ingen lek! Sluta kalla det lek! Vaddå lek? Vaddå grymt? Och dom ser förvånade ut: – Men alltså, eller vaddå? Är det inte lite grymt att så många av er måste dö för att några av er ska ha det bra? Eller så? det verkar så oerhört....eh...oempatiskt. Och vi bah: – Meeeen, alltså, det är klart att man vill att alla människor ska ha det bra, men man gör ju det man kan. Men man lever ju i olika världar. Man kan inte rädda alla, bara sig själv!  Och alla människor har empati, det är faktiskt en unik mänsklig egenskap. Och dom bah: – Asså, 1. Ni lever ju de facto i samma värld. 2. Det verkar mer som om förnekelse och feghet är en unik mänsklig egenskap. Eller i alla fall som om det är något ni avlat på... Och vi bah: Avlat? Kom igen! Man avlar inte människor! Och dom bah: – Men sluta, jo, det gör ni visst det! Alltså, kan du ingenting om den här leken eller?

Anteckning 76B

Dagens insikt:
Ägande är roten till allt ont.
Vårt ha- och samlarbegär är helt värdelöst. Det skapar krig, utarmar jorden och ställer till med helvete så fort man ska flytta. Jag hörde Lasse Berg på p1 häromdagen. Han sa att beslutet människan gjorde när hon bestämde sig för att leva ett bofast jordbrukarliv, istället för nomadlivet, var det sämsta beslutet hon någonsin tagit. Som nomader var vi fria och krig lönade sig inte eftersom ingen ägde något av särskilt stort värde. Intressant tanke.

Anteckning 58A

"I felt it. I was perfaect!"